Vi har kommit framåt i kön!

Äntligen rör det lite på sig i adoptionskön. Under januari har det kommit två barnbesked från Bolivia. Barnbesked innebär att adoptionsorganisationen ringer och berättar att det utsetts ett barn till just er familj. Ett av barnbeskeden kom från "vår" domstol i Santa Cruz, domstol nummer 2. Vi fick i oktober veta att vi lottats till just den. Nu har vi bara en svensk familj före oss i vår kö, och det är kul : ) Vi vet ingenting mer om väntetiderna för det, eftersom det är lotten som avgör var barnen hamnar. I ett tidigare inlägg skrev jag att när vi kommit fram i kön lottas ett barn till oss. Jag har lärt mig mer sedan dess och vet numera att det går till som följer: När det finns ett barn i Santa Cruz tillgängligt för adoption så lottas barnet till en av de tre domstolarna där. Paret som står först i kön blir föräldrar till barnet, under förutsättning att medgivandeåldern stämmer överens.



Det här med medgivande är också ett kapitel för sig. Här i Sverige blir vi blivande adoptivföräldrar godkända att ta hand om ett barn i en viss ålder. Desto äldre barn man vill ha medgivande för, desto svårare är det. I princip. Man resonerar som så att familjen behöver mycket mer resurser och erfarenhet av barn om man tar emot ett barn som redan har ett annat språk osv. De blivande föräldrarna får såklart vara med i resonemanget och "önska" vilket medgivande man vill ha. Det lägsta medgivande man kan ha i Sverige är 0-ännu inte 12 månader. Det betyder att man är godkänd för att ta emot ett barn som ännu inte blivit ett år gammalt. Daniel och jag har medgivandet 0-18 månader. Det är vad vi tror skulle passa oss med de resurser vi har, och av rent egoistiska skäl skulle vi tycka att det vore kul att vara med om så tidigt som möljligt i barnets liv. T ex när det lär sig gå och prata. Däremot är vi inte "bebisfixerade" och ser bara spädbarn framför oss heller. Så 0-18 månader blev perfekt för oss. Ett bebisbarn liksom. Det innebär i praktiken att barnet kan var allt från 4-18 månader när vi får det i vår vård.



Nu tänker ni; Prata och gå, mycket av det kan väl barnet om det är 18 månader? Och så kan det ju vara (OK, inte prata riktigt kanske... men gå!). Men det allra vanligaste är att barn som är uppvuxna på barnhem ligger ganska långt efter i utvecklingen på grund av understimulans. Ett barn på ca ett år kan t ex ligga på en 6-månaders bebis i utvecklingsnivå när man får varandra. Det allra vanligaste är att barnet speedar på och under den första tiden tillsammans med sina nya föräldrar gör enorma framsteg. Det kan också vara så att barnet upplever miljöombytet och bytet av personer runt omkring sig som ett stort trauma (det gör ju alla barn) och det är inte ovanligt att de går tillbaka i utvecklingen och blir nästan som en nyfödd. Och allt det där får man som adoptivförälder vara beredd på och lyhörd inför. Att anpassa sig till barnets utvecklingsnivå och försöka hjälpa till så gott man kan.



Ja ojoj. Man har gett sig in på en riktig utmaning... Och som vi längtar! Längtar efter att gosa och prata med bebisbarnet. Att höra de små snusande andetagen när bebisbarnet sover. Att lyssna till det där speciella ljudet som barn gör med näsan när de dricker välling i nappflaska. Att vakna av att en knubbig liten fot sparkar en i ansiktet. Ja ojoj. Som vi längtar.