Det var ganska många hinder man var tvungen att ta sig över på vägen. Tänkte berätta om hela vår resa för att komma hit där vi är idag. När vi hade försökt göra barn i ungefär ett år vaknade tanken om adoption i min hjärna(hösten 2005). Ett liv utan barn var liksom aldrig aktuellt, och jag började se mig om efter alternativ. Dåligt med tålamod har jag och visst tjatade jag en del på Daniel i början, jag ville ju såklart att han skulle bli lika tänd på idén om att adoptera som jag var. Men som bekant måste man ju låta allt hända i den takt det tar. Jag sansade mig och lät Daniel komma ikapp. Under tiden förkovrade jag mig så mycket jag kunde i ämnet.
I september 2006 ringde vi till Familjerätten i Jönköping och anmälde vårt intresse för att få göra en utredning för adoption. Vi fick en tid för informationssamtal i oktober. I samma veva blev vi medlemmar i två svenska adoptionsorganisationer, AC (Adoptionscenterum) och BFA-A (Barnen Framför Allt- Adoptioner. Det är viktigt att ha ett bra könummer i organisationerna, så även om vi inte visste om vi skulle bli godkända för att adoptera investerade vi några tusenlappar för att få bli sökandemedlemmar. Det ångrar vi inte idag! Anledningen till att vi gick med i två organisationer var att vi ville ha många alternativ ifall det skulle hända något i de länder vi passade för, och att vi då skulle ha andra alternativ. Nu när vi skickat våra papper genom BFA är vi fortafarande medlemmar i AC för att ah ett toppen-fint könummer inför adoption nr 2. För syskon vill vi ha, så känns det nu i alla fall.
Vi gick på informationssamtalet och fick därifrån med oss en skriftlig intresseanmälan som vi skrev under och skickade iväg till Familjerätten samma kväll. Denna handling gjorde att vi officiellt blev satta på kommunens väntelista för adoptionsutredningar. Vi kom fram i kön i Januari 2007 och hade vårt första möte med våra utredare Agneta och Anna i slutet av månaden. Vi träffade dem 4 gånger under januari-mars månad. En av gångerna kom de hem till oss och "inspekterade". Vi var alltid ruggigt nervösa när vi skulle träffa dem, men efter varje session kändes det bra. De var proffsiga och erfarna utredare. Vi fick diskutera frågor som vår egen uppväxt, relation till våra föräldrar, närmaste släktens inställning till adoption, vår relation, hur vi tagit oss igenom vår barnlöshet, hur vi grälar, vårt sociala nätverk, våra personligheter, varför vi vill bli föräldrar, våra förutsättningar att de emot barn i behov av särskilt stöd (alla adoptivbarn anses vara i behov av särskilt stöd), våra intressen, värderingar, religion, de gick igenom vår ekonomi, våra jobb, de kollade upp oss i socialregistret och polisregistret. Den fyskiska undersökningen stod vår husläkare för och vi skulle redovisa synfel, vikt, längd, blodtryck, psykisk hälsa, hörsel och Gud vet allt.
Parallellt med utredningen gick vi en utbildning för blivande adoptivföräldrar (obligatorisk enligt lag att genomgå. Utbildningen hölls 6 gånger à 3 timmar och var verkligen givande! Här diskuterades rasism, uppfostran, lek och språkutveckling. Den allra mesta tiden gick åt till att prata om den livsviktiga anknytning (jag återkommer i ett särskilt inlägg om anknytning senare).
söndag 7 oktober 2007
torsdag 4 oktober 2007
Introduktion till vår adoptionsblogg
Hej familj, släkt, vänner och bekanta!
Vi har skapat den här bloggen för att dokumentera mycket av det som händer nu när vi ska adoptera från Bolivia. Vi vill att det ska bli en berättelse som vi kan spara till vårt barn i framtiden. Vi vill också att ni som har intresse av att följa oss på vår väg ska hitta en massa information. Vi kommer att skriva dagbok här under vår tid i Bolivia, och det är här ni kommer att kunna ta del av foton från vår adoptionsresa. Denna blogg är inte officiell på nätet, utan det är bara ni som kan läsa den.
Så här går det till när ett barn utses till adoptivföräldrar i Bolivia: Vår adoptionsorganisation, BFA, skickar våra handlingar till Bolivia (för oss skedde detta den 28 augusti 2007). Pappren hamnar i staden La Paz. Där läser tingsrätten vår akt och godkänner den. Sedan går den vidare till en advokat som jobbar för BFA (hon heter Vicky) som går igenom handlingarna och bestämmer i vilken stad vi passar bäst. De städer som handlingarna kan hamna i är La Paz, Santa Cruz, Cochabamba eller Trinidad. Den 27 september 2007 fick vi veta att våra papper är skickade till Santa Cruz, att de är på plats och godkända även där.
Nästa steg är att vår akt lottas till en av de tre barndomstolar som finns i Santa Cruz. Här ska man ha turen på sin sida! Det kan ta väldigt olika lång tid i de olika domstolarna. Vilken domstol som är snabb och seg går inte att säga, det kan också variera över tiden. När vi väl blivit placerade i en domstol hamnar vi i en kö tillsammans med adoptivföräldrar från hela världen. Vi kan inte få veta vilken plats vi har i kön, det enda vi kan få veta är hur många svenska familjer som är före oss i kön. Detta är helt onödig info egentligen eftersom det i princip kan finnas hur många utländska familjer som helst emellan de svenska familjerna. Denna process kan ta allt från tre månader till drygt ett år. Man ska även ha med i beräkningen att väntetiden kan öka eller minska under ärendets gång.
När vi väl kommit fram i kön lottas ett barn på ett av stadens barnhem ut till oss. Domaren meddelar Vicky som i sin tur meddelar BFA. BFA ringer till oss och berättar att en pojke/flicka väntar på oss i Bolivia. Sedan ska domstolen ge oss ett resebesked, det innebär att vi kan få vänta allt mellan 1 till 8 veckor på att få åka ner till Bolivia...
Vi har skapat den här bloggen för att dokumentera mycket av det som händer nu när vi ska adoptera från Bolivia. Vi vill att det ska bli en berättelse som vi kan spara till vårt barn i framtiden. Vi vill också att ni som har intresse av att följa oss på vår väg ska hitta en massa information. Vi kommer att skriva dagbok här under vår tid i Bolivia, och det är här ni kommer att kunna ta del av foton från vår adoptionsresa. Denna blogg är inte officiell på nätet, utan det är bara ni som kan läsa den.
Så här går det till när ett barn utses till adoptivföräldrar i Bolivia: Vår adoptionsorganisation, BFA, skickar våra handlingar till Bolivia (för oss skedde detta den 28 augusti 2007). Pappren hamnar i staden La Paz. Där läser tingsrätten vår akt och godkänner den. Sedan går den vidare till en advokat som jobbar för BFA (hon heter Vicky) som går igenom handlingarna och bestämmer i vilken stad vi passar bäst. De städer som handlingarna kan hamna i är La Paz, Santa Cruz, Cochabamba eller Trinidad. Den 27 september 2007 fick vi veta att våra papper är skickade till Santa Cruz, att de är på plats och godkända även där.
Nästa steg är att vår akt lottas till en av de tre barndomstolar som finns i Santa Cruz. Här ska man ha turen på sin sida! Det kan ta väldigt olika lång tid i de olika domstolarna. Vilken domstol som är snabb och seg går inte att säga, det kan också variera över tiden. När vi väl blivit placerade i en domstol hamnar vi i en kö tillsammans med adoptivföräldrar från hela världen. Vi kan inte få veta vilken plats vi har i kön, det enda vi kan få veta är hur många svenska familjer som är före oss i kön. Detta är helt onödig info egentligen eftersom det i princip kan finnas hur många utländska familjer som helst emellan de svenska familjerna. Denna process kan ta allt från tre månader till drygt ett år. Man ska även ha med i beräkningen att väntetiden kan öka eller minska under ärendets gång.
När vi väl kommit fram i kön lottas ett barn på ett av stadens barnhem ut till oss. Domaren meddelar Vicky som i sin tur meddelar BFA. BFA ringer till oss och berättar att en pojke/flicka väntar på oss i Bolivia. Sedan ska domstolen ge oss ett resebesked, det innebär att vi kan få vänta allt mellan 1 till 8 veckor på att få åka ner till Bolivia...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
