Många adoptivbarn mår dåligt när de blir äldre och har ofta problem med relationer. Det man har kunnat se genom forskning är att dessa adopterade inte fått en bra chans till att lära sig vem mamma och pappa är.
Det är vanligt att adopterade barn upplevs som ovanligt glada och sociala, de sträcker sig gärna upp mot vuxna och vill sitta i knät. Sorgligt nog har det ofta med barnets överlevnadsinstinkt att göra. På barnhemmet lärde de sig snabbt att om man är söt, ler och kelar är det större chans att en skötare tar upp mig och ger mig närhet. Det är viktigt att bryta det här mönstret och tidigt lära barnet att det är oss två det ska vända sig till för tröst, mat, blöjbyten och gos. När barnet lärt sig det (kan ta allt från några månader till ett år) vill vi såklart att ni andra ska gå in och få en sådan relation till barnet som ni och barnet önskar!
Det här innebär i praktiken att vi ber er att inte bära och lyfta barnet, ge det mat eller trösta det. Om barnet ställer sig upp mot er och vill bli buret, ta inte upp det. Om barnet klättrar upp i knät på er vill vi att ni flyttar ner barnet igen. Däremot vill vi otroligt gärna ha besök hemma, och att sitta på golvet och leka med barnet eller att läsa en saga i soffan går jättebra!
Det här är vad vi har fått lära oss under resans gång och även om det inte känns jättekul att be er om detta så vill vi genomföra det för barnets skull. Om det kan hjälpa bebisbarnet att må bättre i framtiden vill vi gärna bidra till det. Vi som föräldrar kommer att bära barnet mycket, fösöka sova i samma säng, ha mycket ögonkontakt och många gosstunder.
Om du tycker att det här är intressant och vill läsa mer så rekommenderar vi www.anknytning.nu
