Adoptionsutredningen

Det var ganska många hinder man var tvungen att ta sig över på vägen. Tänkte berätta om hela vår resa för att komma hit där vi är idag. När vi hade försökt göra barn i ungefär ett år vaknade tanken om adoption i min hjärna(hösten 2005). Ett liv utan barn var liksom aldrig aktuellt, och jag började se mig om efter alternativ. Dåligt med tålamod har jag och visst tjatade jag en del på Daniel i början, jag ville ju såklart att han skulle bli lika tänd på idén om att adoptera som jag var. Men som bekant måste man ju låta allt hända i den takt det tar. Jag sansade mig och lät Daniel komma ikapp. Under tiden förkovrade jag mig så mycket jag kunde i ämnet.

I september 2006 ringde vi till Familjerätten i Jönköping och anmälde vårt intresse för att få göra en utredning för adoption. Vi fick en tid för informationssamtal i oktober. I samma veva blev vi medlemmar i två svenska adoptionsorganisationer, AC (Adoptionscenterum) och BFA-A (Barnen Framför Allt- Adoptioner. Det är viktigt att ha ett bra könummer i organisationerna, så även om vi inte visste om vi skulle bli godkända för att adoptera investerade vi några tusenlappar för att få bli sökandemedlemmar. Det ångrar vi inte idag! Anledningen till att vi gick med i två organisationer var att vi ville ha många alternativ ifall det skulle hända något i de länder vi passade för, och att vi då skulle ha andra alternativ. Nu när vi skickat våra papper genom BFA är vi fortafarande medlemmar i AC för att ah ett toppen-fint könummer inför adoption nr 2. För syskon vill vi ha, så känns det nu i alla fall.

Vi gick på informationssamtalet och fick därifrån med oss en skriftlig intresseanmälan som vi skrev under och skickade iväg till Familjerätten samma kväll. Denna handling gjorde att vi officiellt blev satta på kommunens väntelista för adoptionsutredningar. Vi kom fram i kön i Januari 2007 och hade vårt första möte med våra utredare Agneta och Anna i slutet av månaden. Vi träffade dem 4 gånger under januari-mars månad. En av gångerna kom de hem till oss och "inspekterade". Vi var alltid ruggigt nervösa när vi skulle träffa dem, men efter varje session kändes det bra. De var proffsiga och erfarna utredare. Vi fick diskutera frågor som vår egen uppväxt, relation till våra föräldrar, närmaste släktens inställning till adoption, vår relation, hur vi tagit oss igenom vår barnlöshet, hur vi grälar, vårt sociala nätverk, våra personligheter, varför vi vill bli föräldrar, våra förutsättningar att de emot barn i behov av särskilt stöd (alla adoptivbarn anses vara i behov av särskilt stöd), våra intressen, värderingar, religion, de gick igenom vår ekonomi, våra jobb, de kollade upp oss i socialregistret och polisregistret. Den fyskiska undersökningen stod vår husläkare för och vi skulle redovisa synfel, vikt, längd, blodtryck, psykisk hälsa, hörsel och Gud vet allt.

Parallellt med utredningen gick vi en utbildning för blivande adoptivföräldrar (obligatorisk enligt lag att genomgå. Utbildningen hölls 6 gånger à 3 timmar och var verkligen givande! Här diskuterades rasism, uppfostran, lek och språkutveckling. Den allra mesta tiden gick åt till att prata om den livsviktiga anknytning (jag återkommer i ett särskilt inlägg om anknytning senare).