Jag får trösta!

Idag är det en stor dag i vårt liv. För första gången har jag fått trösta Alexander på riktigt. Så här gick det till: Alexander snubblad på köksgolvet och spräckte läppen litelitegrann mot sin BMW. Det gjorde ju såklart ont och han sökte sig till mig för tröst som han brukar göra. Det som annars brukar hända när han slår sig är att han sträcker sig för att komma upp till mig och ganska snabbt slutar gråta och sticker in sin lilla arm emellan mig och honom och tycker bort mig, för att sedan vilja komma ner igen efter ca 10 sek. Vi brukar kalla honom "armbågsbarn". Har med andra ord svårt att hämta tröst hos oss. 

Idag släppte jag inte ner honom, och han accepterade det. Lade sitt lilla huvud mot min axel och grät. I säkert 5 minuter låg han där. Sen bytte han till nästa axel och låg mot den en stund. Sedan mådde han bättre (och hans mamma sen då!!). Han ville ner. Nån minut efteråt ser jag honom slå sin hand mot ett köksskåp med flit, låtsasgråta, samt att sträcka sig mot mig för tröst igen. Sedan låg han en lång stund mot min axel och var ledsen. Vet inte om jag kan beskriva riktigt hur det var, men detta var en oerhört stark upplevelse för mig eftersom mitt barn tidigare varit så "bra" på att trösta sig själv.... Ojojoj. Känns som vi klättrat en bra bit upp på föräldratrappan idag.

Daniel mår kass, han har feber på 39,3 och har begärt in en hink in till sovrummet.... Vi som skulle åkt till Norrgården imorgon. Blir väl att jag åker själv kan jag tro. Stackars Daniel, jag vet att han längtar dit.

Godnatt!